hallonkyssar

Ibland blir livet som en dimma. Man kan inte tänka klart riktigt. Jag skulle ha flyttat på måndag men nu blir det ändrade planer. Allt kom som en bomb. En blixt rakt ner i hjärtat. Bilden på mamma förföljer plågsamt mig. Jag har aldrig varit så rädd hela mitt liv och jag vill inte fatta att hon är död. Hon är borta ett tag men kommer tillbaka eller hur?
 Nu har polisen hört av sig och det var självmord. Orden bara ekar i huvudet. Hon tog sina sista andetag tills halv fyra igår kväll. Jag hoppas att du inte led in i det sista fast jag vet att du kvädes tills döds. 
Detta är för overklighet. Jag är så förbannde på pyskihusen att de släppte ut dig. Jag är arg på människor som är såna egoister. Jag är så trött på allt men jag sviker inte min familj som du gjorde mamma. Du lovade att kämpa på. Jag är glad för den tiden jag fick och att jag kom till världen. Jag är glad för att jag är vid liv men förbannad på dig att du valde den utvägen. Det fanns flera utgångar och jag har hört från alla dina vänner hur mycket du verkligen längtade tills vi flyttade ihop. Jag vet att du har haft det svårt, men varför? Jag måste sluta grubla och det hjälper inte hur mycket jag än gråter för på något sätt måste jag accptera att du ville bort och du valde att försvinna. Mamma jag vet att du är en ängel och vakar över mig.
Varför?