Såhär försvann min mamma ifrån mig...
Min mamma kommer alltid vara den bästa i min ögon... Det är henne jag har fått min skönhet ifrån. På något sätt såg jag upp till henne och det är allt hon som har ploppat ut mig så jag kom till världen.. Min mamma har alltid haft det svårt. Rena i tidig ålder blev hon mobbad och det stärkte inte hennes självförtroende precis. Sen att hon hade svår dyslexsi gjorde inte allt bättre. Men min mamma kämpade på och gav inte upp i första taget. Efter skolan började hon på gymnasiet men hoppade av det pga av det var för svårt för henne och sen efter tag träffade hon min älskade pappa och jag har ofta fått höra att det var den bästa killen hon någonsin haft och jag förstår henne. När mamma var 22 år så kom jag till världen och där efter kom min lillebror till världen och efter tag knackade det mellan min mamma och pappa de bestämde sig för att skila sig och då var jag runt 2 år ungefär och efter det gick det utåt för min mamma. Hon träffade många idotiska killar och en som slog henne. Ju mer åren gick ju mer började jag förstå att min mamma inte var som alla andras mammor men att hennes kärlek till oss var gränlös stor.... Vi var verkligen hennes allt. Men jag minns hårt när jag var runt 8 år och hon skulle kasta ut oss för hon orkade inte mer. Jag har nog aldrig gråtit så mycket hela mitt liv och det är såna minnen som sätter spår...
Min mamma flyttade tillbaka till staden hon föddes när mina föräldrar skildes så avståndet var ganska stort så när pappa fick vårdnaden av oss så tappade jag mer och mer kontakten med mamma men när jag var runt 16 blev vid bara tjatare och tajtare. Det var när jag själv hamnade i en djup depression där jag mötte min mamma och jag insåg vilket helvete hon levde i. Men tillsammans blev vi starka. Jag fick hjälp och klarade det men inte min mamma... För henne var det som en bergodalbana, det gick upp och ner. På den senaste tiden var det nästan som jag var mamma åt henne för när jag bodde hos henne och när hon fick sina utbrott så försökte jag lugna ner henne och jag minns väl när jag hon bara sprang ut i skogen mitt i natten och kunde komma hem dagen där efter. Jag sov inte en blund de nätterna. Men när mamma var utan killar och bodde själv med oss så började hon sakta men säkert må bättre. Under denna tiden såg jag henne inte som mamma utan min bästa vän. Vi gjorde allt tillsammans, allt från shoppa och bara ligga ut på nätterna och kolla på stjärnorna. Jag tror hon hittade sig själv under denna tiden men sen så träffade hon han och jag kände direkt att detta inte var bra. De passade inte ihop men mamma var tok kär fast han behandlade henne som ett as. Ju mer åren gick ju smäre mådde hon och det kunde vem som helst se. Hon sa ofta till mig att hon inte orkade mer och jag försökte peppa henne så gott det gick och stannade ofta hemma för att muntra upp henne. Vissa dagar var bättre än andra och mitt i allt blev hon mer och mer irreterade på sin sjukdom.. Ända hon mådde skit så fortsatte de att vara tillsammans och allt blev bara ännu värre och både jag och min mormor sa till henne att hon måste lämna honom men hon lyssnade inte på oss utan följde sitt hjärta. Den sista tiden fick jag nästan höra varje dag att hon inte orkade mer.. Hon klev mer och mer in i en djup depression. Så en dag när hon var ute med han och de började bråka ïgen som var en vana så stack hon ifrån han och sprang till skogs mitt i natten och det var den natten hon försvann och han var den sista som såg henne... Hon kom till en hästgård och där fanns ett rep.. Ah mer behöver jag inte gå inte på :'( Varje tangent gör ont att slå in för det svider så hårt i ögonen och det hugger i hjärtat varje gång jag skriver mamma. Men jag tror det är bra att få skriva ut det och hjälpa andra, för det är alldeles för många som får gå igenom det jag går igenom just nu. Flera tusen är det och tillsammans är vi starka ♥
När någon dör med så hamnar man i olika faser och just nu är jag i bearbetafasen för jag har insett att mamma aldrig kommer komma igen och varje gång innan jag somnar gråter jag mig till sömns för jag saknar henne så oändligt.
Att jag skrev detta är med att jag hoppas slipper frågan vad hände igentligen med din mamma? Jag vet att om jag skulle börja blogga om det skulle jag få massa frågor men jag vet att detta får mig att må bättre. Jag vet att detta är en del av det som gör att jag orkar gå vidare... Jag tackar alla för ni visar intresse för min blogg. Jag har alltid undrat. Vad är det som gör att ni läser den? :)
Puzzzzzzz <3
Hjärtskärande. Alla barn behöver en lycklig barndom med en lycklig mamma. Jag förmodar att detta kommer påverka dig igenom ditt hela liv, jag hoppas bara att du finner lyckligare vägar i livet. Du har de bästa önskningar från mig
Det är så förskräkligt tragiskt, men det är ändå så skönt att höra att du kan vara så stark ändå!
Hoppas ditt liv blir perfekt!
Kram
Starkt av dig att berätta. Det är en tragisk berättelse, men din mamma har det förmodligen bättre nu och finns vid din sida fortfarande. Kram på dig
jag beundrar ditt mod att skriva detta.
kram
Starkt av dej att skriva detta.
Kram
tycker du är starkt & mycket strongt av dig att du skriver & berätta vad som hände & att du verkligen orka hålla ut , det är verkligen bra. ha det bäst för det är du värd :)
*kramar om*
Starkt av dig att skriva. Jag tror det kan vara skönt att skriva av sig.. Hoppas du mår lite bättre och bättre för varje dag som går!
Verkligen strongt gjort att skriva om allt detta..jag har länge undrat över exakt hur hon kunde göra som hon gjorde med tanke på att det var i skogen fast har aldrig velat fråga,men nu fattar jag hur det gick till. Hur mår dina bröder nu efter allt? Hörde att anton skulle gå kvar här i valbo på skolan...Hoppas dagarna blir lite lättare allt eftersom tiden går...Ta hand om varann..Kram
modigt av dig att dela med dig tjejen, det kan inte ha varit lätt! Vad skönt att du ändå minns det bra med din mamma, att hon var bäst i dina ögon. Det är väl något man aldrig kommer över, man måste acceptera helt enkelt och sen lära sig något av det.
stora kramar till dig
Hej Lovisa... jag såg på SPES att du hade blogg och sedan dess har jag läst här nästan varje dag. Min pappa tog livet av sig den 15 juni. Alla säger hela tiden att man e så stark, tror det e lika för dig. På något vis har de rätt. Det e lite som talesättet " Det man inte dör av blir man starkare av".... Hoppas att allt går väl för dig, själv märker jag att det går bättre och bättre för mig, men vissa dagar e skit. Så kommer det nog alltid att vara. Kramar
När någon dör så går de närmaste människorna igenom olika faser. Fas 1: Chock, man kan inte riktigt förstå vad som hänt. Fas 2: Känslorna kommer och fas 3: Bearbetning, man börjar återhämta sig och gå vidare. De första månaderna så känner man som du gör, Lovisa, och det blir bättre, det blir det. När en av de människor jag kände gick bort i cancer trodde jag aldrig jag skulle klara det. Inte de första månaderna. Men sen började allt sakta men säkert kännas lättare, och nu, drygt ett år senare har jag kommit över det som hänt och allt känns bra nu. Precis som innan en av mina nära gick bort i cancer. Självklart kommer personen alltid finnas med en, men jag lovar att du kommer att komma över det, du står ut så stark som du är, Kram
du är nu officiellt en person jag ser upp till! inte många som hade vågat att skriva ner en sån hemskt kraftfull händelse. jag hoppas innerligt att du lyckas bearbeta allting och liksom gå vidare. du har mitt stöd, även om vi inte känner varandra ett dugg :) ha en underbar dag! kramar i massor. /Lisa
Åååh .. Vad ska man säga liksom. Jag beklagar? Det gör jag! Började gråta och fick gåshud när jag läste detta, det är DÄRFÖR jag läser din blogg, för Du berör! Det ska du veta!! Det som inte dödar det härdar, jag har också mått piss, och jag är helt övertygad om att ur allt dåligt kommer TILL SLUT något bra!! Jag skulle inte vara den person jag är idag om inte vissa saker hänt mig .. Jag hoppas du blir ännu starkare, och starkare, och starkare .. Och blir allt du nånsin vill bli och får all lycka varje människa förtjänar. Jätte "sorgligt" (får man säga så?) med din mamma .. vet inte vad mer man säger till någon man inte känner, men du verkar vara otroligt stark trots allt! Jag hejar på DIG! Kram Jenny
Vet verkligen inte vad jag ska skriva.. men jag beklagar verkligen.. vet inte vad jag ska skriva mer tyvärr...är helt mållös.. men du klarar det här:)
Kram Lynn
letade mig tillbaka till din äldre inlägg, för jag visste att bar på jobbiga känslor, men inte detaljerat. När jag läste detta, kunde jag knapt tro
att det var sant, endå vet jag att livet kan bjuda på vad som helst och att alla inte klarar av det på samma sätt.
Det är jätte hemskt, men jag tycker du är en grym människa och du ska ha stor respekt som klarat av att gå vidare och fortfarande kan tänka positivt. Du har en gåva som många saknar.
Kram
när ja läser det här så känner ja tårarna rinnna.ja har också dyslexsi, ja vet hur det känns att förlora någon. och ja vet hur det e att ha en svår uppväxt. min pappa knarkar å dricker, min bror har knarkat,å en kompis tog livet av sig för 1 årsen.. så ja tycker att du e modig som vågar skriva om sånt här, det e inte många som vågar. ja känner inte dig men ja kände att ja va tvungen att skriva till dig.
