En svacka

Fy faro jag vill inte vakna på detta humör.. Nu är jag deppad så långt man kan komma nästan och det är jag SJÄLV som har satt mig i skiten.. Jag minns tydligt när jag sa till Lisa en gång: Nu är jag inte rädd för dö längre för då får jag träffa mamma.. Har det slagit en slint i skallen på mig?? Jag är livrädd för dö och tänker jag inte göra förränas jag är 100 år.. That is it.. För jag har så grymt många drömmar och mål med livet.. Låt ingen jävel få dig dit.. Come on Lovisa ;P Nu taggar jag mig lite själv ;)

Om jag ska vara ärlig så känns inte ett skit bra.. Jag försöker och försöker och min kille är helt underbar men jag tar in allt som jag INTE borde ta åt mig.. Det fina han säger försvinner bort.. Vårat förhållande borde jag inte prata om här för lite privat vill man allt vara ;P Men en svecka är det allt och denna gången tänker jag inte lägga all skuld på mig själv för det är bådas fel att det är som det är och det kändes lite bättre när jag fick säga precis hur jag kände.. Har ni hört detta talesättet som min farmor sa en gång till mig. I ett förhållande öppnar man tio byrålådor av nio och den är så jävla klockren..

Näe nu skiter jag i allt och lägger energi på mig själv och det som får mig att må bra :) Mår jag bra så har jag lättare att släppa in människor..

Är detta en vanlig sympton efter mammas bortgång? Att känna sig förvirrad och inte veta vad man ska ta vägen?


Kommentarer
Postat av: Lisa

Lovisa Och Lisa ska leva i hundra år till! Punkt slut!

2007-09-11 @ 20:05:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0