Begravningen, nu får mamma äntligen vila i frid.
Jag vaknade på ett galet bra humör och hade samtidigt en stor magklump i magen. Vädret kunde inte bli finare. Det var strålande sol och knappt något moln på himlen. Det första jag gjorde var att kollade i speglen och försökte tänka positvit. Jag kommer klara av det här och jag taggade mig själv så gott det bara gick. Maria (morfars tjej) var så gullig och fixade frukost åt alla och när vi väl hade ätit klart var klockan runt halv tio och det hela började klockan 11.00. Jag sprang in duschen snabbt och började föna mitt hår samt försöka få lite lockar i det. Sen efter en havltimme satte jag i ett rosa sidenband i håret och jag vet mamma skulle säga att jag var vacker som en prinsessa. Jag valde till sist mina nya pumps och till det hade jag en knälång svart klänning med leggins till. När vi väl var ute kyrkan så började jag känna hur kroppen började skakade men jag hade gett mig fan på att jag skulle klara det och inte gråta. När dörrarna öppnade in till kyrkan och så fick vi en vit ros var och när nästa dörr öppnades så såg man alla vackra blommor omkring kistan sen var det massa ljus som lös upp den stora krckan och där mellan alla blommor i den finaste vitaste kistan man kan tänka sig låg hon. Just i detta ögonblick kunde jag inte hålla tårarna inne. Jag ville bara springa dit och öppna för att se om det verkligen var mamma. Och detta skulle var en liten begravningen men vi var närmare 40 personer. Det är sjukt vad mycket vänner mamma hade och kusiner.
Vi gick på ett led genom den stor gången och gick till första raden sen började prästen prata. Jag tyckte det var gymt jobbigt att han sa hela tiden hon var för ung och hade hela livet framför sig och det var fel vägde hon valde men han upprepade med att man måste komma ihåg alla ljusa minnen i sånt här läge. Jag förstår inte varför han var tvungen att sga det hela tiden för alla redan där inne visste det redan. Där efter sjöng vi alla en palm tillsammans sen spelade en av mammas kusiner det vackraste med ceciela vennersten som var mammas favorit låt och samtidigt hur jag kände hur tårarna brände mot mina kinder så tog jag djupa andetag och tittade ut över de små fönstern så fick jag se en fågel som flög runt och runt och jag vet att det var mamma som gav mig tecken. Jag kunde inte sluta le, mitt i allt fick jag ett leénde på läpparna. Där efter så fick säga ett sista farväl och med min vit ros i handen så orkade jag ställa mig upp och gå fram till kistan. Jag såg den fina teckningen min bror hade gett min mamma och lagt på kistan och då blev allt bara tyngre. Då började frågorna komma upp. Hur kunde du och varför? Jag försökte fokusera mig på att ta ett sista fraväl istället och sakta men säkert pussade jag på kistan och viskade: Mamma du kommer fortfarande vara världens bästa mamma och jag älskar dig av hela mitt hjärta och tog handen på mitt hjärta och la sedan handen på kistan sa. Vi ses snart igen.! Sen gick jag vidare. Då började de spela my heart will go on med Celiene Dion. Allt var så fint och vackert. Begravningen var den värsta jag någonsin gått igenom fast samtidigt vackraste jag någonsin har upplevet..
Nu efteråt känns det som en stor lättnad har försvunnit och jag vet att hon har det bra nu. Nu slipper hon allt det helvete mamma kämpade mot och hon har frid och det känns skönt att hon slipper honom. Det var himla kul med att träffa alla mammas kusiner som jag aldrig ha gjort förut och jag hoppas mamma insåg nu att hon inte gjorde det bättre för oss utan allt värre. Alla vackra blommor var ännu beviset på det. Tusen tack för alla komentarer jag får och alla blommor mamma fick. All kärlek och respekt till er <3
Hej Lovisa. Vad bra att begravningen gick bra och var vacker!! Jag tänkte på er<3 En fråga bara , var det andra av din mors vänner som fick komma på begravningen men inte jag? Undrar bara menar inget illa. men du vet ju att jag jättegärna hade velat vara där och visat att jag var hennes vän.Hoppas att ni i familjen vet det!!
Ha det bra ,jag skickar de bilder jag har på henne.
Shit! Jag insåg just hur stark du egentligen är! Tänk allt du gått igenom, och ändå.. Ja vad kan man säga?.. Men man kanske är starkare än vad man tror.. Och att du bor i samma stad som JAG insåg jag också. Jag tycker att jag känner igen dig, och när jag såg att du skrivit att du var tillbaks i Jönköping blev jag säker! Var jobbar du?
en annan sak: JAg älskar din blogg totalt!
Jag kännde också en lättnad när min mammas begravningen var avklarad. Man kunde släppa henne fri då. Tusen varma tankar till dig. /Sara
Tack sötnos :) Jag blir sååååå glad när människor säger så. Det behövde jag ;) Jo, jag brukar få höra det. Min kompis säger att jag är lika stark som en björn haha ;P Allt som inte dödar än gör än starkare och när min mamma försvann förstod jag ännu ett steg att jag måste fortsätta kämpa. Jag måste ta hand om mina bröder och jag vill inte se min släkt lida såhårt. Det räcker med mamma gjorde vårt liv till ett helvete. Efter ett sånt här gör att man tillsammans blir starka. Jag är uppväxt i Gävle men bott sen jag var sju i Jönköping :) Jasså? Jag har hört att jag har en vandrade kopia i Jkpg så det kanske det är henne du sett or mee? ;P Jag jobbar iallafall extra på en vägkrog annars pluggar jag :) Själv då? vad heter du förrsten? Kramar i massor!
Jag hoppas du orkar dig genom det här, även när de jobbigaste stunderna kommer. Om ett halvår är saknaden ännu värre.
Hoppas du orkar och jag inte ens tänka mig hur jobbigt det känns för dig. Ta hand om dig tjejen! Och känn inte för mycket att det är bara DU som måste ta hand om din familj, det kommer du aldrig orka nu, inte i början iaf. Så sätt inte för stor press på dig själv.
Min morfar dog för ca 2 månader sen, vi stod välldigt nära varandra. Han dog på den dagen han skulle gått i pension 63 år gammal. Han dog plötsligt i lungcanser fast han ALDRIG har rökt i hela sitt liv. 4 veckor efter vi hade fått reda på det så dog han, allt gick så snabbt och jag tryckte undan mina kännslor å tårar. Men sen på begravningen så brast allt! Jag skrek å grät värre än mormor tror jag. Men efter så känndes det så bra. Nu var han fri å på ett bättre ställe. Men jag saknar han fortfarande som alldrig förr....
Lovisa. Vad skönt för dig att det är över med begravningen o´ch allt. Nu kan allt bara bli bättre skönt också att begravningen blev ljus och fin med fin musik det gillade ju din mor. Det jag blev ledsen över när jag läste din blogg var att din mors vänner var där? Vilka vänner var det som FICK kommaJag undrar bara varför inte jag fick komma i så fall som jag tyckte stod henne nära. Jag vill inte bråka om detta vet att ni har blivit ifrågasatta och pressade av andra som inte fick komma. Det känns bara jobbigt för mig att gå vidare när jag inte fick säga hejdå riktigt. Det kanske var vännerna i släkten du menade och i så fall ber jag om ursäkt för att jag missuppfattade. hoppas att vi alla kan gå vidare så gott vi kan nu. Jag ville bara få ur mig detta jag saknar också henne otroligt mycket det vet du!<3 Kram
Hejsan.. Är det sophia? Du har misstolkat allt totalt FEL. Nej, inga vänner var bjudna inte ens mamma vän som stod henne som en syrra och det är INTE något som jag har bestämt. Jag förstår att du ville komma men som sagt jag vet att du kan säga hejdå på det ditt sätt. Mamma kommer snart ligga begravd på skutskärs kyrkogård och hon kommer få den finaste graven du någonsin kan tänka sig. Jag är ledsen för att alla ni som ville komma inte fick men du kan aldrig ana hur jobbigt det ens va med lite människor. Jag hade aldrig klarat av mer människor i krykan. det var mammas kusiner som var där och de är hel del sen var de nära och kära och självklart hennes familj och barn. Vad skönt att du sa för jag orkar inte mer med tjafs om detta. Det var nog jobbigt att mamma försvann men jag tror vissa tog priset och jag blev vannsine när jag fick veta att vissa hade fjäskat och gjort allt för prästen. Det är inte han som bestämmer. Samtidigt jag blev glad över alla blommor mamma fick. Hela kryckan var full och det var då jag insåg hur många vänner mamma hade igentligen. Ta han om dig nu :)
Lovisa. Nej det var inte sofia som skrev kommentaren ovan det var jag
Carina.Nu ska jag låta dig vara i fred. Jag känner att jag och ni måste få gå vidare nu, Ha det bra kram!! Carina
du är stark! begravde ju min pappa också i fredags. det var nog det jobbigaste jag någonsin har gjort. på ett sätt känns det väldigt skönt att det är över och att pappa nu är på en bättre plats. men samtidigt känns det väldigt, väldigt tomt. nu känner jag att han verkligen är borta. har nog inte riktigt förstått det innan.
hoppas att du mår bra trots omständigheterna. kram!
