hallonkyssar

BOM BOM BOM BOM BOM BOM . . . . .









Döden.. Yes, så lyder rubriken.
Jag tänkte prata om det som en människa fruktar hela sitt liv.
Innerst inne tror jag ingen människa vill dö
men det är bara Gud som vet när den är kommen.
När gud tog min mamma rasade mitt liv helt
& hållet och det är självklart inget konstigt med det.
Fast jag knappt pratar mycket om henne finns hon ofta i mina tankar.
All styrka jag fått är från min mamma.
Varje gång när det känns tygnt vet jag att det är hon som pushar mig.
Tex nu. Hon var en del som fick mig att gå min egna väg.



Om jag ska vara helt ärlig känns det som hon är på semster än
men att hon kommer tillbaka. Fast om några år..
Jag ser inte henne som död. Det ordet låter för tungt.
Död i mina ögon är när man ruttnar bort som ett sklett.
Helt borta för all evighet.. Usch, jag ryser när jag tänker tanken.




Jag ser att min mammas själ lever med mig
Jag kanske inte ser det sådär men jag känner det.
Den känslan gör mig trygg ♥




På senare tid har jag kollat dödsannonser. Jag vet jag är rätt annorlunda ;)
Idag hittade jag sån fin vers. Som får mig att påminas av mamma.

Vi står här med gråt och med saknad
Spill inga tårar, sa Du, när jag dör
Det är inget att gråta för
I minnet lever jag ju kvar
Ingen kan dö som levat har.
Tänk er, som att jag tog en promenad
Vi ses igen, inte nu, men om ett tag.

  




Orden som verkligen tar, ord som verkligen talar sanningen.
Ni som har mist någon nära. Vill jag ge en varmande kram.
Det är ett helvete att tas genom sorgen det &
glömmer det gör man aldrig men som sagt tiden går
och man lär sig leva med det för man har inget val.








Ha en fortsatt bra kväll grils and some boys :)

Sleep tight <3