Röda drömmar & rosa moln
Vi kör med Lovisa sanbela a posen ^^
Det var några som inte var fegisar här inte ;) Just kidding people!
Annars mår jag som solen. Jag såg ju han idag och vet ni vad. Han sa hej men dum som man är pratade man med någon annan och han gick vidare. Först fattade jag inte det var till mig men sen såg jag ögonkontakten. Problemet är att knappt jag inte vet ett skit honom ända är jag helt sold. Jag går och tjatar om han hela tiden. Stackars tjejerna och alla är ju så nyfiken. Vem är han m.m? Jag ryser när jag tänker om han vet allt jag har gjort för att få reda fakta på allt om han. Jag känner mig som en lågstadietjej som springer och kollar hans schema eller hoppas att jag varje gång går till skolan ska möta han. Jag vet inte ens om han har tjej men jag hoppas på det bästa. Han kanske inte ens gillar mig menmen det är smällar man får ta. Om jag ska vara ärlig har jag alltid fått de killar jag har gillat och fått de falla för mig pga av min charm haha det brukar låta så ;) Men jag säger snarae jäkla BRA tur =) hehe jag är den där tjejen som sväar på rosa moln och nu älskar jag att gå till skolan tack vare han. Finns det ingen som har ett bra knep vad jag kan göra för att fånga hans hjärta? Visst vet jag att om man är sig själv kommer man långt på. Lite tips skulle inte skada. haha fasen vad jag fnittrar. Denna känslan har jag längta länge efter och denna gången tänker jag positivt.
Jag hoppas iallafall att jag aldrig någonsin blir så här desperat ;O Vilka stolskopp det finns.
Nu måste jag fortsätta att slita upp hälsoboken och tro inte den lockar men jag måste bli färdig med den. Usch usch men vi hörs om två timmar igen och då blir det massor av tips & sånt. Det vill ni inte missa? ;) Puss & kram Lovisa.
=/
Nu kommer de dumma tankarna =/
varför känns det inte så just nu?
Shit happends!
Allt gör så jävla ont!
Sov inte en blund inatt. Igår kväll kom allt det jag har väntat på.
Saknaden och ilskan för att du gjorde såhär.
Som hon sa: För att kunna bli lycklig måste man få vara olycklig.
Bad bad :(¨
Jag hoppas allt är bra med er :)
Ensam eller bara ensam?
Jag tänkte dela av mig en krönkia som denna balla tjej skrev i ett nummer av Veckorevyn. Detta avsnitt har fått mig på andra tankar och jag hoppas det blir lika så för dig ;)
Du har dumpats eller dumpats. Förmodligen dumpat. Efter ett långt förhållande kändes det bara som satt du... hade missat något. Missat massor. Du är ju så ung och vill uppleva mycket, vara lite själständig. Ni hade haft det knackigt ett tag och du kände att "om det är så här nu, hur kommer det då vara om ett år, två år, tio?! Är det värt mina golden years?"Uppenbarligen var svaret du kom fram till nej, för du gjorde slut. Eller ni gjorde slut.För det har ju knappast undangått din partner att din blick så ofta sökt sig mot världen utanför den ordnade tvåsamheten. Hur det än var så var det ett mer eller mindre geonomtänkt beslut, för allas bästa. Det som kallas "det enda rätta".
Allt är fint, rätt beslut är fattat. Första dagen på resten av ditt liv tornar upp sig, känslan heter lättnad. Du har ju länge vetat att det var tvunget att hända- och nu är det gjort. Puh. Men snart- efter några dagar/veckor fyllda av tjejkompisar, powerwalks och flirtiga utekvällar - så kommer den. Som en stor obehaglig skugga. Känslan heter ensamhet.
Du är van att ha någon vid din sida, någon i din nära omgivning även om det på sistone mest varit jobbigt och kanske enerverande, så har du inte varit ensam. Du har "haft någon". Ensamheten är en lurig rackare - för den har gått från det du skulle njuta av till det du lider av allra mest av. Så jobbig att genomlida - och så lätt ge fog för. För du kan ju alltid återkalla ditt ex. Om inte för att bli tillsammans med så för att få sällskap, närhet, sex.
Det är där, i det första skedet efter ett jobbig break-up, som ensamheten blir din förädiska fiende. Men det är en fiende du kan bekämpa. Jag tänker så här: du kan boka upp dig med jobb, kompisar, aktiviteter- vad det än må vara - i all oändlighet. Och gör det för all del, du kommer ha skitkul. Men ensamheten kommer du att känna ändå, helt säkert. Så var beredd på den och var medveten om att om du bara håller dig en liten, liten period - om du bara är stark och stålsätter dig genom den första tiden kommer du, om det verkligen var rätt beslut, att inse att du kan vara ensam utan att känna dig ensam. Och att du inte behöver någon i din rnighörna om du själv kickar ass inne i ringen.
Sexuella övergrepp mot barn & USA fördrövliga system
Inget illa menat till dem som bor i USA men jag kommer nog aldrig gilla det landet eller det kanske beror på att jag inte gillar deras system eller George Busch. Han är den personen som har mest makt i världen tack vare att han är USA:S president. Jag hoppas verkligen att han avgår snart för jag tycker han ställer till så mycket problem i världen. Det är han som skapar ännu mer konflikter och det ända gör att tänker på sig själv. Ahh han och jag passar inte helt enkelt. jag tycker han är en stor fet gris och jag ska få tycka vad jag vill. Precis som ni har rätt och tycka vad ni vill om mig. Men något som skär i än att USA har dem ett fördrävligt system. Tex om de som utsätter barn övergrepp. Jag talar om pedofiler. Såna människor borde inte få finnas? Det finns inget värre när människor ger på sig djur eller barn. Sånt gör mig förbannd och rasande. Jag försöker sätta mig in i sitautionen att vara mamma till ett barn som har blivit utsett av övergrepp. Jag skulle lätt kunna döda den personen om någon utsatt mitt barn för det. Jag kommer göra allt för mina barn så de får den trygghet och kärlek som de behöver. Jag skulle aldrig tillåta något sånt hända dem. Lätt att säga men svårt att förstå att det kan hända. Det finns i verkliga livet. Det kan vara din granne, släktning eller någon annan som man litar på. Jag fördjupade mig en hel del i ämnet om sexuella övergrepp mot barn och fick se en film där det var Pedofiler som berättade varför de gjorde som de gjorde. Alla dem hade haft ett helvete som barn och visst det är aldrig en orsakt att göra något sånt fruktansvärt. Jag skulle aldrig förlåta personen om de utsatte mina framtida bar för något sådan. Det får aldrig hända så är det bara.
Jag såg en film för ett tagsen som jag tyvärr inte minns namnet på. Den var väldigt gripande och handlade iallafall om en kille som utsatte ett barn för övergrepp. Han åkte fast och hamnade i fängelset. Sen när han kom ut hade han ingen för alla hade sagt upp kontakten med han. Iallafall så fick han bo satta sig utanför en skola och det tyckte han var enormt jobbigt. Då och då kom en polis med och misshandlade han och sa om du rör en unge till så dödar jag dig. Sen när det väl händer ett fall på den skolan där han bor i närheten tror de genast att det är han men sanningen är att det är en annan kille och det vet han om. Men polisen går till honom och slår nästan han medvetlös pga av han vet det är han men sanningen är ju att det inte är han. Iallafall sen när han är på benen så ser han den killen igen som gjorde ett övergrepp på en kille och när han ser killes ögon blir han så arg att han hoppar på han och misshandlar han. Efter det rörde han aldrig mer något barn och han lyckades komma ur det mörka och fruktansvärda mönster men ingen trodde på han så han tog sitt liv.
Jag grät nästan i hela den filmen men samtidigt fick den mig med att inse att vi är dåliga på att ge andra en andra chans. I USA är det så illa med att de sätter ut skylttar att det är farligt där för det bor sexrosstlingar i det huset. Hur sjukt är inte det? En gång alltid dömd det tycker jag är fel för människor kan förändras fast man tror inte det.
Vad tycker ni? Håller ni med det jag skriver eller ha ni en annan åsikt?
Tajlalalalala ;P
Jag sov inte bra inatt om jag ska vara ärlig. Det var som pusselbitar rabblade upp i min hjärna men jag vet att det behövs för att jag ska kunna må bättre. Jag vet att S kompisar läser min blogg och om dem tycker den är bra så är det bara kul att de vill hänga med på mitt bloggäventyr men något jag ogillar är när man rapoterar. Lovisa skrev det och kände så. Bloggen är som en dagbok för mig för att kunna må bättre och jag vet att vissa saker man känner för stunden kan tolkas fel. Jag ska inte tänka en extra gång när jag skriver utan fyra. Sen när jag började blogga har det uppskappat mycket konflikter men samtidigt vinner all värme och kärlek som jag får. Ni är underbara mina bloggläsare och jag är glad för att ni vill följa min resa genom denna orättvisa, grymma men samtidigt underbara värld.
Det är alltid tvås fel när det krashar. Och en sak jag vill säga med att man lär sig av mina misstag och jag är glad över det jag går igenom för ju starkare blir jag. Jag tackar gudarna varje dag för att jag har det livet jag har. Men framförallt att jag har sån underbar familj & vänner. Nu gråter jag av lycka igen haha jag är knasig jag men jag har en annan syn på livet och andra mål sen dag mamma försvann.
Detta är sista gången jag nämmer S i min blogg. Allt jag kan säga är tack för den fina tiden vi fick. Du fick mig att hitta mig själv och det är jag evighet tacksam för <3
Nu är jag redo att möta världens killlar. Ojojoj vad det ska dejtas ;) I just kidding. Kärleken kommer ligga på is ett bra tag framöver fast man ska aldrig säga aldrig.
Som jag brukar säga. Mitt liv är som en bok. Efter varje krash och förlust går jag vidare till nästa kaptiell och siktar jag högt och framåt.
Världens varmaste kram till er alla där ute <3
Life goes on . .
Förlåt för all dålig uppdatering men det har varit så mycket just nu. Jag har lämnat ut alldeles för mycket av mig själv och mina känslor och gjort många saker som jag ångrar djupt. Jag har varit en idoit kan jag tala om. Ändå är jag glad och äntligen har vi...., både han och jag vågat ta steget och dela på oss. Alla har vi gått igenom detta och alltid gör det lika ont fast man vet att det är det bästa. Jag hoppas verkligen han hittar någon bättre än mig. Han förtjänar all lycka i världen. Nu ska jag inte gå in mer på det för det handlar om han och mig och det är en privat sak. Efter ett år har jag blivit Singel igen, det ordet spökar i huvudet. Men någonstans känns det faktiskt riktigt bra :)
Just nu äter jag popcorn och väntar på att Marcus ska ringa. Jag är ju i Gävle nu och det är underbart att vara här. Jag var nyss och hälsade på mamma och vad fint hon har det. Min älskade och fina ängel <3
Näe nu ropar Peppe och jag ska ta och göra dem sällskap. För ikväll blir det massa chocklad, popcorn, pepsi och massor av mys.
Becca. Tack för att du är du gumman <3
I need help ;)
haha min tavla är så läcker så jag vill käka upp den ;) Nå vad säger ni?
Igår var det verkligen en lärorik dag. När jag ringde till Hm fick jag inte lägga undan den mer än dag sa tjejen i telefonen. Jag bönade bad på mina bara knä men det var svårt att charma henne. Så i panik fick jag låna pengar av mina söta bror och när jag väl kom dit i sista sekund innan de stängde säger de om jag hade haft Hm kort med mig hade jag fått 10 proecnt rabbat och i mitt fall var det 60 kr. Sjutton bullar tänker jag men det var inte nog med det. När jag skulle hämta jackan så fanns det inte där. Fast jag hade hängt undan den men sen visade det att tjejen jag pratade med hade hängt undan den tills dagen efter. Det var verkligen super gulligt av henne men kunde hon inte sagt det i telefonen? hehe iallafall så är jackan min skatt. Den har redan varit ute på äventyr ;)
Mitt i allt missade jag bussen och i kylan står jag där och väntar på bussen. Klockan hade redan hunnit bli åtta och massor av fulla ungdomar kliver av och på bussen. Fasen vad jag längtade i den stunden efter att gå ut. Sen kommer det fram en skit söt kille och började prata med mig. Tro ni inte han går på min skola och han sa att han hade sett mig m.m Iallafall blev det en trevlig pratstund och sen brast han bara ut, kan inte jag fått ditt nummer?
Jag har kille, sa jag och då blev det inget mer med det haha vilket sätt att ragga på men samtidigt känns det som jag missar något. Om jag ska vara ärlig känner jag mig förvirrad. Jag har aldrig varit tillsammans med en kille som jag har med my love. Det hela känns både bra och dåligt. Jag vet att det inte är lätt att ha ett avståndförhållande. Det tar verkligen på krafterna. Ibland känns det som jag vill ge upp och gå till andra sidan samtidigt vill jag lappa ihop det för jag älskar han verkligen, i really do men jag märker också att min kille känner likadant. Jag vill inte känna tviel utan kärlek. Jag gjorde nyss en sån där plus och minus lista och självklart vann plus sidan som jag redan visste skulle göra. Han är underbar, den bästa jag har haft men kanske för bra sådan som får mig att vilja fly? Vad är jag rädd för, bli sårad? Hmm mer sårad kan jag inte bli. Utan allt kan bara bli bättre. Tålamod Lovisa är det som gäller. Jag hatar att vänta . . Så som vi älskar varandra. Varför kan inte allt vara bra då?
Jag tror jag måste ringa my baby sen. Då vet jag att allt blir bättre. Hans röst gör mig trygg <3
Någon mer som känner det där dramat när man är kär? Det är fan ett mystrium.
När tankar blir till ord..
Det är så mycket tankar och funderingar som smyger omkring i min söta hjärna ;)
Hur tror ni det hela ligger till?
haha så jävla klockren
Fy fasen säger jag bara. Det ser ut som jag får en njuting eller nåt. Hmm undra vem jag kan drömma om? Det blir ingen svår match eller?? ;) Vem tror ni det är?
Glädje tårar
Tack mamma <3 Jag vet att det är du :)
Dålig uppdatering det blev igår men det var så mycket igår but now i am back ;)
:'(
:'/
Sovit gott?
I hope so.. Jag är riktig morgontrött idag (för ovanlighetens skull) och idag är det Söndag och det innebär mys till max med familjen. Jag hade tänkt hänga på till stallet men det regnar lite smått så det sket sig.. ;) Varför bor man i regniga Sverige för? Åh vad jag vill bort härifrån i vissa stunder men samtidigt är jag glad för hur bra jag har det.. Mörker skappar mys men också jobbiga depressioner.. Jag har faktsikt börja tänka mer och mer på döden sen mamma försvann. Vart hamnar man igentligen? Mamma som sagt trodde på ett liv efteråt och det gör jag med. Och jag tror med ju mer goda gärningar man gör ju bättre liv får man sen.. Mamma, mormor och jag. Vi var en trio som hållde ihop och snackade ofta om dessa grejer. Folk kan ofta tycka jag är knäpp men jag tror sten hårt på det jag tror och jag vet att mamma ser mig. Det är en härlig känsla att man kan säga så... Tex som vissa säger att de har upplevet gud och mamma vände sig till han när hon hade jobbigt och likaså gör jag det med. Det är en slags trygghet i kyrkan som ingen annan har.. Som sagt Gud har fått sin finaste ängel och det var mening att det skulle bli såhär.. Ödet är min väg..
En svacka
Fy faro jag vill inte vakna på detta humör.. Nu är jag deppad så långt man kan komma nästan och det är jag SJÄLV som har satt mig i skiten.. Jag minns tydligt när jag sa till Lisa en gång: Nu är jag inte rädd för dö längre för då får jag träffa mamma.. Har det slagit en slint i skallen på mig?? Jag är livrädd för dö och tänker jag inte göra förränas jag är 100 år.. That is it.. För jag har så grymt många drömmar och mål med livet.. Låt ingen jävel få dig dit.. Come on Lovisa ;P Nu taggar jag mig lite själv ;) Om jag ska vara ärlig så känns inte ett skit bra.. Jag försöker och försöker och min kille är helt underbar men jag tar in allt som jag INTE borde ta åt mig.. Det fina han säger försvinner bort.. Vårat förhållande borde jag inte prata om här för lite privat vill man allt vara ;P Men en svecka är det allt och denna gången tänker jag inte lägga all skuld på mig själv för det är bådas fel att det är som det är och det kändes lite bättre när jag fick säga precis hur jag kände.. Har ni hört detta talesättet som min farmor sa en gång till mig. I ett förhållande öppnar man tio byrålådor av nio och den är så jävla klockren..
Näe nu skiter jag i allt och lägger energi på mig själv och det som får mig att må bra :) Mår jag bra så har jag lättare att släppa in människor..
Är detta en vanlig sympton efter mammas bortgång? Att känna sig förvirrad och inte veta vad man ska ta vägen?
Tiden då jag var gravid
Jag har nu kollat runt på massa unga mammors bloggar.. Yes, ni såg rätt. Unga mammor som har barn och det fick mig att minnas den lilla tiden jag var gravid. Jag minns rejält hur jag skämdes för det men idag kan jag prata öppet om det.. Jag har kommit över det hindert och jag minns hur jobbigt det var så varför skulle jag inte komma över mamma? Fast det inte ens hade hunnit blivit något foster utan barnet var liten som en ärta när jag fick missfall kan tanken komma upp ibland, men det är inte ofta. Undra hur det skulle sett ut? Skulle de få min killes underbara ögon eller min näsa. Det är en fas som är förbi och tack lov att jag tog mig över den.. Jag har tänkt efter hur stark jag är och det jag har insett mig själv med. Jag har klarat mig genom det mesta och det är sjukt vad mycket jag har gått igenom och ändå är jag "bara" 18 år.. Jag är faktiskt stolt över mig själv innerst inne men samt besviken på en viss person.. Som min mamma (min älskade stymamma ;P) sa igår, lägg inte ner orken på det utan på dig själv.. Du måste få må bra.. Precis, jag ska sikta efter mina drömmar och det ska inget få hindra mig. Flera drömmar, tusen tankar men bara en verklighet.. Det stämmer in så jäkla bra.
Nu ska jag ringa en del samtal och tag i mitt liv...
Förresten är det någon vet något bra preventimedel som inte ger sympton? :)
Puzzzar <3
Fan så in i helvete
Någon mer som känner såhär eller börjar jag bli tokig?
Men hallå...
Iallafall tror jag det är tagit runt 1990 för jag är född i Januari 1989 och jag ser ut att vara 1 år kanske. Jag har nyss suttit kollat igen albumnet som mamma gjorde åt mig och det är bilder från idag tills jag var bebis och snacka om att jag var super söt som barn haha ;P Massa tokiga och idér på gång och ni ser hur vacker mamma jag hade. Hade låter så grymt hårt och jag gråter när jag skriver det här men jag tror det är ända utvägen att komma ur det att PRATA om det. Jag måste få ut allt som jag känner. Jag vet iallafall vad jag fick min skönhet ifrån och det är min älskade mamma <3 Jag säger bara ta vara på era föräldrar och visa all kärlek för en dag är det försent och mina små söt vänner livet är för gott...
Jag har vunnit en modelltävling...
oooja jag tror allt att jag har kollat för mycket på film och som min kille säger: Jag kan få för mig så galna tankar ibland... ;P Jag vet att min själ inte är den bästa när så många människor har krossat mitt hjärta men jag har förlåtit och gått vidare men tilliten har allt minska då. Jag har verkligen svårt att lita på människor och om de kommer för nära så sticker jag. Jag har alltid flytt från allt men när jag mötte min kille så vågade chansa allt och det är jag glad för. Simon och Lisa kan aldrig hur tacksam jag är för att de finns i mitt liv... Kärlek måste man få annars dör man..
När någon tar sitt liv
Jag har räknat ut att det flera tusen som måste gå genom det jag går igenom. Fy fan säger jag. Varför kan världen vara så grym och hur i helvete kan allt gå så fel? Idag har det varit en otroligt jobbig dag. Jag har tittat igenom massor av bilder på mamma och mig som liten. Att tårarna aldrig finner ett hinder... Det känns som en kniv rakt i hjärtat att fler måste gå igenom samma sak...
